Alla nummer

Om tidskriften

Redaktionen

Historik

Förlag

Länkar

In English

Kontakt

Lars Bang Larsen
Undergroundtidningen Puss

Översättning från danska: Sara Arvidsson Folke

"Vores eneste undergrundsavis med nogen radius, PUSS (...) beskæftiger sig med politisk porno og lave af en meget begrænset lille gruppe kunstnere"
Peter Mosskin och Kjell Sundstrøm i rapport från Stockholm, Superlove 16.-31. januar 1970

Om man i slutet av 1960-talet gick runt i Stockholm och grubblade på när revolutionen skulle bryta ut, så var det Puss man skulle läsa. "Puss?? När spricker bubblan? När utbryter revolutionen?" ville en (fiktiv) läsare således veta i nr 3. Redaktionens svar var kort och gott att "14 oktober 1982 spricker bubblan". Denna ordväxling är symtomatisk för undergroundtidningen, men också för den subjektivitet som 1960-talets modernitet förde in: Man kunde vara revolutionen och samtidigt ha distans till den, manipulera den som tecken. I provokationen kunde känslan för överhängande samhällsomstörtning kombineras med det ironiska.

Puss utkom från januari 1968 till hösten 1973. Innehållet bestod av "dum-roliga", satiriska inslag samt dikter, sånger, grafik, tecknade serier, upplysande artiklar, utfall mot politiker och opinionsbildare samt resebrev från hela världen (och Göteborg!). Där fanns fortlöpande fördömanden av USA:s krig i Vietnam och av polisens arbetsmetoder (bland annat offentliggjorde redaktionen en lista med bilder och namn på civilpatruller i Stockholm). Andra huvudteman var stadsplanering och miljö, civil olydnad, socialmedicin, och med konstnärer som Monica Sjöö och Marie-Louise Ekman (dåvarande De Geer) tar även en feministisk diskurs form under loppet av Puss levnadstid. Dessutom blev redaktionens egna utställningar och konstprojekt omtalade och den ryska revolutionen löpte som tecknad serie-följetong på baksidan. Bidragen kom från likasinnade från samma miljö, bland andra Marie-Louise Ekman och Lars Norén och Öyvind Fahlström hade en kolumn med "refuserade DN-artiklar".

Puss, som redigerades av bildkonstnärer, var ett estetiskt projekt – både vad gäller visualitet och attityd. Det första numrets klassiska agitationsestetik genomgår snabbt en förvandling och i loppet av ett par nummer finner Puss sitt varumärke i en grimaserande, ideologikritisk satir som i text och bild ställer ut maktens obscenitet. Det började således enligt Aftonbladet som ett lovande projekt som kunde utveckla sig till "ett ståtligt alternativ till den kommersiella periodiska pressen". Denna värdering av en sund motoffentlighet kollapsar dock redan då nr. 3 når allmänheten med ett nakenfoto iscensatt av Puss redaktör och primus motor Lars Hillersberg som, iförd en mask av järnindustrialisten och Folkpartiledaren Sven Wedén håller sin erigerade lem i en tång. Efter det kallade Aftonbladet Puss för en porrtidning och Pressbyrån vägrade att distribuera den. När det går upp för redaktionen att de måste distribuera hela upplagan själva reviderar de sin status som veckotidning; i stället blir det nu "två gånger i månaden. Och ni som har betalt in 40 spänn för helårsprenumeration – vill ni höra av er". Andra kritiker kallade den radikala tidningen för värdenihilistisk och anarkistisk, och anklagade redaktionen för att spekulera i skandaler. Det var utan tvivel både roligt och relevant att provocera, för auktoriteterna reagerade prompt. I Malmö drogs den psykedeliska konstnären Sture Johannesson inför rätta, anklagad för att ha sårat tukt och sedlighet bara genom att sälja Puss-numret med den kontroversiella Wedén-bilden från sitt Galleri Cannabis; på ledarplats beskrev Svenska Dagbladet "smaklösheten och tarvligheten".

De tongivande grafiska bidragen är genom alla nummer Lars Hillersbergs satirteckningar, Ulf Rahmbergs apokalyptiska blandning av nekrofili och ultravåld, och Lena Svedbergs dystra visioner av bland annat "Konsumentkvinnan" och svenska politiker som torkar Lyndon B. Johnson i röven med Svenska Dagbladet. Visst var det hela vänsterradikalt, formulerat med antikapitalistisk indignation. Men vad tyckte bokstavstrogna kommunister månne om fotoromanen "Lilla Marxs resa till Gubbängen" eller om att pornografi tillskrevs samma subversiva potential som kritiskt medvetande? Puss var subkulturens självmedvetna plattform från vilken man kunde sprida meningsgemenskapens värderingar utåt, såväl som samförstånd som kunde förarga borgerskapet – om de skulle få syn på dem... Som en artikuleringsplats för motkulturen låg Puss i linje med andra undergroundtidningar; först och främst med de holländska Provo-tidningarna, därtill, med reservation för vissa lokala skillnader, Superlove i Köpenhamn (1967-1970), OZ i London (1967-1973) eller det mer ortodoxt politiska Agit 883 i Västberlin (1969-1973).

När man läser Puss i dag verkar den typisk för perioden, med de projekt och de ideologiseringar som hörde till både hippiekulturen och vänsterdebatterna under kalla kriget. Men samtidigt har undergroundtidningen hållit sig fräsch eftersom den uppenbarligen var i stånd att infånga och förstärka ungdomsupprorets många olika grupper och röster. I formgivningen bärs texterna av grafiska bidrag som går rakt in till sakens kärna, och hela det politiska spektrat – inte bara de borgerliga, men också de röda, anarkisterna, bohemerna, flummarna – blev föremål för diskussion och hämningslösa karikatyrer. Något motsvarande är svårt att finna i dag.

Puss redaktion bestod – i olika kombinationer – av: Lars Hillersberg, Åke Holmqvist, Karin Frostensson, Carl-Johan De Geer, Leif Katz, Karl-Erik Liljeros, Ulf Rahmberg, Lena Svedberg och Christer Themptander. En arkivutställning med bland annat samtliga nummer av Puss och konstverk relaterade till den ställs ut på Nationalgalleriet 13-28. Oktober 2007, arrangerad av Nationalgalleriet, Bengt Jahnsson- Wennberg och Lars Bang Larsen.

Tillbaka