Alla nummer

Om tidskriften

Redaktionen

Historik

Förlag

Länkar

In English

Kontakt

#81: Skräck
Hjärnkontor

Skräcken tycks aldrig försvinna. Vad som skrämmer förändras däremot genom tiden, vilket flera bidragen till detta nummer visar. Ulf Lindberg diskuterar fenomenet via en reflektion över skräckens idéhistoria, medan Peter Bryngelsson resonerar kring förändringar inom filmmusiken. Ofta åldras skräcken på ett sådant sätt, att vad som en gång upplevts som fruktansvärt, efterhand stelnat till en tom form, som inbjuder till parodi. Men ibland sker det omvända, vilket framgår av de bilder från Medicinhistoriska museet som illustrerar numret. Den kråklika dräkt som visas på sidan 7 var på sin tid inte obehaglig främst för den på en gång högtidliga och bisarra gåtfullhet vi idag uppfattar, utan för att man visste vad den skyddade mot: pesten. Detsamma gäller de verktyg som läkare använt för att hjälpa människor med deras åkommor, men som då de rycks ur sitt sammanhang snarare framträder som tortyrredskap. Det är svårt att hålla borta misstanken att hjälpsamheten döljer andra djupare drifter ­ en misstanke som inte alltid saknar grund. Cathrine Ottosson avtäcker, genom noggrann analys av romanen Dracula (där man ju kunde tro att skillnaden mellan onda och goda var glasklar) spåren av ett justitiemord: kanske måste vi fullständigt omvärdera vår syn på den transsylvaniske greven! Thomas Sjösvärd visar hur Tom Waits besjunger en värld där skenbart oskyldiga aktiviteter, som att drömma eller berätta sagor, besudlas av till synes ofrånkomliga begär. Begär liknande dem som uttrycks av så olika konstnärer som Alfred Hitchcock och Georg Trakl. Anna Sofia Rossholm visar i sin essä hur skriket utgör ett centralt och problematiskt inslag i Hitchcocks annars förhållandevis behärskade filmspråk. Gabriel Liljenström läser en av Trakls dikter i en essä som förenar två röda trådar i detta nummer: För det första frågan om hur skräck kan gestaltas i lyrisk form, vilket på olika sätt görs av Andreas Hörnfeldt och Helena Looft. (Den självklara referenspunkten i sammanhanget är förstås Edgar Alan Poe, vars dikt "Ulalume" vi publicerar, bredvid en översättning till svenska av ingen mindre än Gustaf Fröding.) För det andra ett ansiktstema, som även Björn Larsson tar upp i relation till en målning av Frida Kahlo. Med sitt subtila måleri lyckas Kahlo, kanske oavsiktligt, frammana ett svårbegripligt obehag hos betraktaren. Tavlan kan, trots de uppenbara skillnaderna, jämföras med de vaxavgjutningar av ansikten med olika sjukdomssymptom som också visas i numret. Dessa är gjorda i läkarvetenskapens tjänst, men får en ändå att undra över motiven bakom den omsorg man lagt ned för att ge dem deras starka realism, liksom över skälen till ens egen fascination.

Tillbaka