Alla nummer

Om tidskriften

Redaktionen

Historik

Förlag

Länkar

In English

Kontakt

Prenumerera

Försäljare

Björn Cederberg
Känslan av att blicka in i en tidsmaskin


Ernst Jünger har alltid fascinerat mig. Det drömmande och det ingenjörsmässiga, en soldat som skrev och samlade på allting från spatserkäppar till berömda människors sista ord inför döden. I början var han en tennsoldat, nästan som en serietidningsfigur bakom uppkastade sandvallar då jag som barn lekte andra världskriget på stranden utanför Helsingborg. En tysk cowboy med aristokratiska ambitioner som jag beundrade eftersom han hade tuffare uniform än engelsmännen och amerikanerna. Själv fick jag som tillfällig sommargäst ofta vara ryss, jude, stockholmare eller engelsman, de minst populära, nästan aldrig tysk eller amerikan. De rollfigurerna var reserverade för de skånska godsägarpojkarna och grosshandlarsönerna. Detta är min allra första bild av Jünger och den som det är svårast att göra sig av med.

Så det var inte utan en viss nervositet och oro som vi bestämde oss för att försöka göra en film om denna motsägelsefulla man, älskad och hatad likt få andra författare i 1900-talets Tyskland. Förnuftsmänniska och magiker. Patriot och globalist. En man som känner sig hemma i 1700-talets Venedig och med sorg i hjärtat föraktar det moderna kriget. Samtidigt en man som hyllat den moderna maskintekniken och det moderna kriget i skrifter genomsyrade av ett extastiskt rus och som redan på 1950-talet förutspått cyberrummet. Jag behöver väl inte tillägga att han ogillade datorer.

Med Jünger förhåller det sig som med alla intressanta människor. Alla försök att kategorisera, alla detaljstudier i syfte att tilldela dem en viss bestämd roll lämnar en rest. Ekvationen går inte ihop. Detta gör honom till en kontroversiell, närmast misstänkt människa i mångas ögon. I Tyskland är han antingen älskad eller hatad ­ en spegel av den egna historien under 1900-talet, och vem vill i onödan bli påmind om de egna förbrytelserna och de tankeströmningar som kanske ledde fram till dem. Om Jünger är representativ för den tyska 1900-talsmänniskan så måste det ju finnas något av allt detta också i den egna karaktären. Bättre då att hålla tyst, eller att hata sig själv som tysk på ett skoningslöst tyskt sätt, så att man till slut kommer att njuta av sina egna skamkänslor. Med andra ord kan blotta omnämnadet av Jüngers namn leda till de mest välregisserat upprörda känslor i de mest skiftande sällskap. Ryggar vänds mot dig, champagnen bubblar vidare utan att du blir tillfrågad, kvinnor klär på sig och går för att aldrig mer återvända.

Vissa tyska intellektuella lägger en iver i att frånkänna Jünger all litterär talang enligt devisen: Den som inte tycker som vi är en talanglös stackare. Därmed inte sagt att Jünger besatt en obestridlig litterär talang, som romanförfattare och människotecknare är han rätt svag. Jünger är en stilist och en idéförfattare. Hans styrka ligger i den iskallt registrerande blicken, i en förmåga att uppfatta även de minsta detaljer och se deras betydelse i ett större historiskt sammanhang. För Jünger var medeltiden lika verklig eller overklig som dagens värld. Han hade blicken, förmågan att ana den övergripande ordningen och dissonaserna som varslar om kommande katastrofer. För Jünger borde ju veta, han har gästspelat på många håll. Kejsartrogen Wandervögel, expressionist, futurist, fascist, kommunist, kristen miljöromantiker och mitt i allt en hängiven anhängare av den preussiska toleransen. Den enda rörelse han med säkerhet aldrig deltagit i är den borgerliga liberalismen. Men det finns tecken i hans sena dagböcker vilka tyder på att han försonats också med "dessa blankslitna liberaler", något som fått vissa av hans motståndare (exempelvis författaren och kultursociologen Nicolaus Sombart) att tala om Jüngers sena humanisering.

Själv tröttnade Jünger på journalister redan 1933 och instämmer med Borges som vid sitt besök imponerades av Ernsts skalbaggssamling.

"Skalbaggar har något beständigt över sig, de säger något om det förflutna och kanske också om framtiden (de kommer att överleva oss) men om nuet tiger de, för man kan inte säga något av värde om nuet. Därför läser jag inte dagstidningar annat än i undantagsfall."

Jüngers erfarenheter av journalister sträcker sig från Goebbels i sin skolmästaraktiga poplinrock till ett "inflytelserikt rödskägg" som med anledning av Jüngers maxim; "Självmordet är livets sista kapital² skrev: ²Det enda negativa man kan säga om Herr Jünger är att han ännu inte begagnat sig av denna möjlighet."

Med andra ord åkte vi ner på vinst och förlust. Han hade ju svarat nekande på en skriftlig förfrågan ett par veckor tidigare. Jag hade visserligen varit där tillsammans med Kristian Petri åtta år tidigare, men då gällde det en tidningsintervju och inte som nu ett filmat samtal med allt vad det innebär av kameror sladdar och filmarbetare. Jag visste även sedan den gången att Jünger inte var någon filmfantast och att han avskydde kameror och teknik. Teamet samlades och svetsades samman i de schwabiska bergstrakterna. Vi ägnades oss åt lekar och förberedande studier i sann Jüngersk anda, i alla fall vad ruset anbelangar. Hos en av oss varade härligheten lite för länge så att en bayersk telefonkiosk mitt på torget i Ulm vandaliserades. Polis ingrep och ljudteknikern försågs med handklovar på väg till arrestlokalen. Hans enda kommentar var: "Är dom till salu. De håller en helt annan kvalitet än amerikanska handbojor." Han sjöng för horan i cellen bredvid och berättade om Jünger för de alltmer uppsluppna poliserna. En halvtimme senare var han på fri fot och hela teamet fick mottaga skrattande lyckönskningar av stationschefen och de tjänstgörande konstaplarna.

Vi passerade Riedlingen där bokhandeln kunde erbjuda hela Jüngers produktion i de mest skiftande upplagor och bindningar. (Jünger har skrivit mer än 35 böcker). Det hade redan börjat skymma när vi ankom till Jüngers hemby Wilflingen och värdshuset Zum Löwen. Värdshusvärden upplyste oss om att Jünger var väl sedd bland byns 300 själar och att chefen för det lokala elverket bjudit författaren på en storslagen 100-årsgåva. Gratis el så länge han lever. Och mycket riktigt strålade det inte av ljus nere i det Jüngerska residenset. Värdshusvärden fortsatte att prata vidare:

Jünger är en klok gubbe och mycket rik sägs det. Han promenerar ner till dammen varje dag, man hälsar på honom med vördnad nästan som på baron Stauffenberg och hans höga herrar. Men baron är fin i kanten, egen läktare i kyrkan och allt. (Baron Stauffenberg, icke att förväxla med greve Stauffenberg som deltog i det misslyckade attentatet mot Hitler den 20:e juli 1944). Jünger är visserligen en nykomling i byn, han har ju bara bott här i 50 år, här hos oss där det normalt sett tar fyra till fem generationer att bli accepterad. Ändå räknar vi honom som nummer två se, efter baron men före borgmästaren.

Värdinnan bjöd på korvsallad och något slags blodpalt som skjöldes ner med djupa klunkar öl och bygdens snaps. På väggarna hängde plaketter från första världskriget tillsammans med olika utmärkelser för de lokala musik och skytteföreningarna. Ett äldre rödbrusigt sällskap hade slagit sig ned på ljugarbänken snett bakom skänkdisken. Jodå Jünger är här fick vi veta: "Han är inte så road av sådana som ni, men eftersom ni kommit hela vägen hit så kan ni alltid försöka."

Nästa morgon klädde vi upp oss i tre likadana svarta kostymer och begav oss ner till Jüngers 1300-tals hus som en gång var överjägmästarbostad. Lastade med skänker och underdåniga fraser, dessutom försedda med en handskriven biljett på gammaldags papper. Dörren öppnades av Jüngers 25 år yngre hustru Liselott, blott 77 år, medeltidshistoriker och arkivarie. Hon betraktade oss med en blandning av häpnad och misstänksamhet (vi väntar inget besök från kyrkogårdsförvaltningen, inte än i alla fall) men lovade ändå att framföra vårt ärende. Vi överlämnade en 1700-talsutgåva av Linnés Systema Naturalis, en hälsning från det nordliga Uppsala. Dagen efter kom värdinnan på Zum Löwen fram till oss med ett leende: ²Gratulerar Ernst Jünger tar emot imorgon².

När vi äntligen träffades (gamla människor blir ju som barn sägs det) var det just detta barnsliga och pojkaktiga som han helst och med störst förtjusning talade om. Första världskriget, alkohol och LSD. Kriget och ruset. Han rökte röda Dunhill, drack ett literstop öl och hälsade med ett mjukt torrt handslag.

Jünger roades av historien med polisen och ljudteknikern och menade att konstnärer, musiker och militärer alltid varit svaga för droger: "Pukslagarna i vår armé gick på narkotika liksom flygarna. Skotten blev exaktare och aggressivare".

Vi bläddrade i en bok om den tyska våroffensiven 1918 där Jünger deltog som kompanichef i de tyska Stormtrupperna. På min fråga om det var någon särskilt hemsk händelse som hade etsat sig fast svarade han gammalpreussiskt kort och konsist: "Att vi förlorade kriget". Jünger letar efter sitt eget namn i boken och när han hittar det, ett förnöjsamt leende inte utan en viss fåfänga. Han växlar samtalsämne.

Den olycklige griper inte efter flaskan därför att han är ett vrak, utan av hunger. Han vill den andliga makten. Spriten är för den fattige och obildade vad musiken och biblioteket är för andra. Den skänker en högre verklighet. En smal zon på gränsen till fyllan där man för ett ögonblick anar det obegränsade.

Känslan av tid var starkt närvarande runtomkring oss. Stauffenbergs slott, det katolska kyrktornet, Jüngers hus, värdshuset Zum Löwen, ja till och med lekarna på skördefesten och ölritualerna var i stort sett desamma som på 1300-talet. En känsla av att tiden flöt långsammare, inkapslad i sten som i Jüngers samlingar av fossil.

I tider som dessa blir det apokalyptiska särskilt tydligt. Rädslan för krig och epidemier breder ut sig. Många söker en räddning i det Dionysiska. Ett genombrott till extasen. Dansen, de vilda orgierna, ruset. Det var likadant på 1000-talet. Många trodde att världen skulle gå under. I Nordtyskland var det inte ovanligt att man tog med sig likskjortor till bröllopsfesterna. Men på den tiden var det Gudarna som straffade. Idag förfogar människan över krafter vilka tidigare var förbehållna gudarna. Moralen ersätts av hygien och man likviderar människor på samma sätt som man förr utrotade vargflockar. Slutpunkten för ett årtusende vars viktigaste händelser var kyrkans delning och atombomben. Det vill säga andens klyvning och materiens klyvning. I båda fallen är det frågan om en enhet vilken gått förlorad. Ett utdrivande (ur lustgården) som frisläppt enorma krafter. Vi träder nu in i titanernas århundrade.

Hans röst är bestämd men inte ovänlig. Man får en känsla av att blicka in i en tidsmaskin, ett medvetande som formades innan den moderna demokratin och ideologierna var en självklarhet.

Vi samtalar på tyska, då och då skjuter Jünger in en fransk passage men aldrig några engelska ord. För Jünger är en kontinentaleuropé som talar gammaldags nedlåtande om amerikanerna (1945 grävde jag ner min vinkällare i trädgården för att den inte skulle hamna i händerna på grabbarna från Kentucky). Han beundrar engelsmännen för deras välartade dekadens men älskar dem inte:

Deras diciplin stod inte den preussiska efter. Inom den engelska flottan hotades även den adlige kadetten av den niosvansade katten; remmarna var lika vassa som för matroserna, men handtaget var klätt med sammet.

Riktar Jünger sitt intresse utanför Europa så är det till Orienten eller Aztekerna och Mayaindianernas riken.

Han är klädd i polotröja, käpprak i ryggen med kritvitt hår, en gentleman och samtidigt en figur ur 70-talets Star Trekserie, spacead om man så vill, en preussisk science fictionfigur med rötterna i antiken. En estet och elittänkare som tror på världsstaten med romerska förtecken. Av detta förleds man kanske att tro att han var en man som tar sig själv på alldeles för stort allvar (en inte alldeles ovanlig sjuka hos många författare) men man skrattade mycket i hans sällskap, samtalen blev aldrig tråkiga. Och hur skulle man kunna ha tråkigt med en man som överlevt sina barn, två världskrig och åtskilliga doser LSD. Han var förvånansvärt klar även om han slumrade till ibland för att plötsligt vakna till om det var något som intresserade honom. Han såg minst 20 år yngre ut än sina 102 år.

Jünger föddes den 20 mars 1895, samma år som filmen uppfanns, som äldste son till en apotekare. 1913 rymde han hemifrån och tog värvning i den franska främlingslegionen, tillbringade några månader i den algeriska öknen innan pappan via kontakter i det tyska utrikesministeriet lyckades få hem honom med löfte om en äventyrsresa till det då tyska Kilimandjaro.

Men en annan händelse kom emellan, en upplevelse som formade Jünger mer än något annat i hans liv: Det första världskriget. Hans tapperhet var legendarisk och han avancerade till löjtnant och befälhavare för ett kompani inom Stormtrupperna, Tysklands elittrupper, som bröt igenom de engelska linjerna 1918 efter fyra års stillastående skyttegravskrig. Han älskade kriget, inte som någonting flåshurtigt nationalistiskt, utan som spel, äventyr och rus. En masslakt där gamla tiders soldater i sina färgsprakande uniformer förvandlats till gråklädda opersonliga krigsarbetare. Han tyckte sig bevittna individens och den gamla kristna Gudens undergång.

För Jünger innebar det första världskriget också slutet för monarkins ledande roll i Europa. De kungar som finns kvar framträder inte längre i maktens ornat. De har förvandlats till kändisar, tevefigurer, vilka låter sig filmas i den postborgerliga representationens designade fritidsjacka. Världen blir alltmer opersonlig och likformig, präglad av en total arbetskaraktär och dess enda typ är arbetaren.

Arbetaren har ingenting med proletären att göra utan ska ses som en gestalt vilken skapas av den moderna tekniken. Opersonlig, utbytbar och helt i avsaknad av känslor eller begär. En cyborg vars personliga problem endast betraktas som en tillfällig driftstörning i en fabrik. Jünger var en av de första som redan på 1920-talet insåg att tekniken, filmen och fotografiet inte bara förändrar vår yttre miljö utan också vår inre. En påverkan vilken fortsätter in i vår egen postmoderna tid.

Idag finns ett behov av att tala om den enskilde individen därför att hon är så sällsynt. En konsumerande elektron vars egenexistens aldrig kan bevisas annat än som en statistisk möjlighet. Det är inte 1800-talets subjekt utan mänsklighetens statistiska massa och rörelse i det globala konsumtions- och kontrollnätet som räknas. Det statistiska gör sig gällande överallt, inte minst i den ökande strömmen av opinions- och marknadsundersökningar. I den japanska filmen Blå riddaren från slutet av 1990-talet framträder den samtida identitetslösa människan som seriefigur. Tvådimensionell, hårt stiliserad med grova skissartade karaktärsdrag. De agerar i en värld där endast maskinerna framträder i tre dimensioner. Maskinerna påminner om nya livsformer; metalliska hajar, insekter eller vattendinosaurier. Verkligare än människan.

Jünger skriver i sitt centrala filosofiska verk Arbetaren som utkom år 1932:

Alla gränser utplånas på ett sällsamt vis, och det vore fåfängt att vilja överväga, om det är livet som alltmer strävar efter att ta sig mekaniska uttryck eller om det är särskillda makter som börjar utöva sin förtrollning över livets område, skrudade i mekaniska förklädnader.

Det är dessa makter som Jünger kallar för titaner. Titanerna är en slags halvgudar med oerhörd makt och de har alltid legat i strid med Gudarna. De representerar det jordiska och materiella. I deras maskinvärld offras allt för de gemensamma framstegen. Känslor, idéer, andlighet och till slut också medlidandet med vår nästa. En nollpunkt där de sista värdena fräts sönder av det nihilistiska ruset, ett mögel som sprider sig för att sakta bleka mönstret på de gamla ärevördigat tapeterna ända tills figurerna inte står att känna igen. Jünger liknar anarkin vid en djungel och nihilismen vid en öken. Världsordningen korrigeras av anarkin men fräts sönder av nihilismen.

Jünger rycktes med av det nihilistiska ruset i 20-talets Tyskland något man märker i debutboken Stahlgewittern från 1920. En av de ruskigaste och mest sanna krigsböcker som någonsin skrivits. Han drogs till olika högernationalistiska grupperingar och medarbetade i tidningar som Stahlhelm och Arminius. Ett tag slogs både kommunisterna och nazisterna om den gamle krigshjälten och Jüngers hat gentemot parlamentarlismen, kapitalismen och Versaillefreden var stort. Samtidigt läste han och många andra vinddrivna existenser på den tiden Dostojevskij. Han fascinerades framför allt av Onda Andar och i likhet med den unge men redan illussionslöse adelsmannen Stavrogin drömde han om att slå allting runtomkring sig i spillror.

Senare under det andra världskriget ser Jünger Dostojevskijs roman som overtyren till vår egen epok. Arbetaren har då fått en annan innebörd för honom, förvandlad från ett löfte och en möjlighet till någonting som producerar massmördare och likfabriker, eller i bästa fall likriktade konsumtionssamhällen med en gottköpsmoral anpassad för inhägnade snabbköp där antalet psykologer ökar samtidigt som förmågan att bota avtar. I en värld där alla värden gått förlorade återstår ingen annan njutning än det ohämmade rusets och girighetens. Ingen annan dygd än angiveriets. När bakfyllan väl infinner sig är det redan för sent, bäst att ta en återställare och mura vidare på Babels torn. Men Jünger är ingen nattsvart pessimist som exempelvis Oswald Spengler. Jünger tror på människan. Vi murar våra torn upp mot himlen och i de övre etagen väntar man redan på Gudarnas återkomst någon gång under det 22:a århundradet.

Men själv gick han inte i kyrkan, givetvis inte. Han nöjde sig med att betrakta makten. Så nära som möjligt utan att ingripa. Drömde denne anark om något så var det nog med dubbelexponerad blick; det ögonblick då det mystiska och det prosaiska smälter samman. Som månen som han såg den en vacker kväll på Sicilien. Ett lufttomt klippstycke genom den eviga kölden men också en vacker livgivande Gudinna.

Tillbaka