Spegeldörren till kammaren på övervåningen gick
inte att öppna utan att man lutade sig mot den och tryckte till. Ljudlöst
kunde ingen ta sig in eller ut ur detta rum, och antagligen var det författaren
själv som sett till så att dörren aldrig skulle kunna öppnas
utan att ljudet skulle väcka honom. Han hade fiender. Sent på
fredagen den 27 december 1907 hade författaren gått in genom
spegeldörren och stängt den. Ställt sig vid skrivbordet och
mätt upp en dos sömnmedel, löst det i ett glas vatten och
hällt i sig lösningen i två klunkar. Därefter hade
han gått några varv i rummet i väntan på att medlet
skulle börja verka; plötsligt märkte han att kyrktornet utanför
fönstret liksom åkte fram och tillbaka i samma takt som hjärtat.
En besk smak fälldes ut i munnen. Mattheten spred sig från magen
och ut i armar och ben, den tvingade honom att under några sekunder
luta sig mot sängkarmen. Han lade sig ned, rullade över på
sidan och krängde av sig skorna, rev av sig halskragen, blåste
ut ljuset. Han låg tyst i mörkret. Det kändes som om kroppen
föll bakåt fastän han i själva verket låg alldeles
stilla på sängen. Han slöt ögonen och sjönk ned
i en dröm som i allt väsentligt skulle komma att handla om hans
mor, Christina Swahn. Författaren Victor Hugo Wickström sov djupt
i 20 timmar. Hushållerskan Hilda Maria Eriksson gick fram till spegeldörren
ett par gånger under lördagen och lyssnade till hans andning.
Vid ett tillfälle under natten mot söndagen tyckte hon sig uppfatta
steg i rummet. Det gjorde henne lugn. Det var samma steg som när han
arbetade på någon bok. På söndagsförmiddagen
den 29 december, efter att hon flera gånger bankat hårt på
dörren utan att få något svar, greps hon av en illavarslande
oro och hon kastade sig mot dörren och tryckte till. Till en början
kändes det som om författaren stod där på andra sidan
och kämpade emot, som om han inte ville att hon skulle komma in i rummet,
men så knakade det till och dörren fläktes upp. Direkt möttes
Hilda av en doft av urin och i rummet var det iskallt. Hon gick fram till
författaren som låg med ansiktet onaturligt upptryckt mot väggen,
munnen var torr, svart, vidöppen. Hilda lade handen på författarens
kind, hon nöp i den. - Doktor Wickström, vakna! Klockan halv tolv,
efter att hon suttit och gråtit i köket, svepte hon en sjal över
axlarna och gick ut och hissade flaggan utanför Jämtlandspostens
hus på halvstång. Så länge hon känt Doktor Wickström
hade hon vetat att den här dagen skulle komma. Ute var alldeles vitt,
stilla och tyst som det bara kan vara i Östersund. Läkaren skulle
komma först vid fyratiden på eftermiddagen. Victor Hugo Wickström
var född i Hedemora 1854 som första barnet mellan skomakarmästare
Johan Wickström och Christina Swahn. Han avlade mogenhetsexamen (dåtidens
benämning för studentexamen) i Falun 1875, blev fil kand i Uppsala
1877, Fil lic i Lund 1882 och året därpå promoverad till
fil dr på en avhandling om Giordano Bruno. Från 1886 till sin
död 1907 var han redaktör och utgivare av Jämtlandsposten
med redaktion på Kyrkgatan i Östersund. 1906-07 var han en av
det liberala partiets ledamöter i andra kammaren och representerande
valkretsen Östersund-Hudiksvall. I 1906 års mantalslängd
över Östersunds stad framgår att Victor Hugo och brodern
rådmannen Mauritz Wickström bodde i Jämtlandspostens hus
tillsammans med redaktionssekreterare Erik Verner Bogren, tjänstekvinnan
Hilda Maria Eriksson samt typografen Johan Henning Pettersson. En av de
östersundare som minns Wickström har beskrivit hur han i sällskap
av brodern Mauritz brukade ta promenader genom Östersund. Om morgnarna
kring sekelskiftet kunde man se den välklädde redaktör Wickström
promenera "[...] trippande, rak i ryggen och med ett fylligt anlete
vars höga färg skvallrade om tillgång på god mat och
goda viner; ett par maliciösa ögon spelade bakom pincenén.
Han var iförd sportdräkt med plusfours och rutiga skotska strumpor;
en knähund i band, som han styrde med upplyft, behandskad hand, fullbordade
utstyrseln." Klockan halv tolv den 15 oktober 1890 lämnade den
tredje brodern, Tor Wickström, jordelivet av egen kraft. Självmordet
skedde i änkefru Holmbergs hus i Östersund. Tor Wickström
var vid självmordet 36 år gammal och arbetade som handelsagent
åt vinhandelsfirman Lundgrens i Trondheim. Mauritz Wickström
gick bort samma år som Victor Hugo. I dag finns ingenting i Östersund
som minner om de tre bröderna Wickström. De vilar i samma grav
på norra kyrkogården i Östersund. 1874 hade Victor Hugo
Wickström debuterat under pseudonymen Pleibos med en diktbok kallad
Hvitsippor. Den andra boken utkom 8 år senare under pseudonymen Christer
Swahn. Boken, En sjelfmördares anteckningar, skildrar en man som just
är i färd med att ta livet av sig med cyankalium. Pseudonymen
Christer Swahn, som skulle komma att stå på åtskilliga
bokomslag, är en anspelning på författarens mor som gick
bort när han var barn. Modern hette före giftemålet Christina
Swahn. Diktaren Ola Hansson, som i likhet med Wickström var student
i Lund vid bokens publicering, har i ett brev till Hans Larsson skrivit
att han inte tycket det var något vidare smakligt "[...] att
så der slå upp portarna för sitt inre på vid gavel."
Ola Hansson hade tydligen fäst sig vid det självutlämnade
i En själfmördares anteckningar. Även en annan student, som
sedermera kom att bli en institution inom den svenska litteraturforskningen,
fann Wickströms En sjelfmördares anteckningar värld en replik.
Henrik Schück har publicerat en bok med titeln En före detta självmördares
anteckningar. Med denna bok, vilken alltså var en direkt parodi på
Wickströms självmordsbok, lär den unge Schück ha fått
Wickström utskrattad. I slutet av Wickströms En sjelfmödares
anteckningar återvänder dock - till skillnad mot i verkligheten
- livsviljan mirakulöst när huvudpersonen ensam och uppgiven i
sin studentkammare i Uppsala är i färd med att hälla i sig
det cyankalium som han fått av en bekant läkare. När det
är som mörkast uppenbarar sig: "Store Gud! - Därborta
i dunklet nära dörren stod hon ju, så som hon såg
ut, medan hon lefde. Det var hennes ögon, hennes drag; jag kände
mitt inre genombäfvas af en outsäglig harmoni." Passagen
skildrar hur huvudpersonens döda mor kommer in i studentkammaren. Huvudpersonen
finner genom moderskärleken vägen tillbaka till livet. Wickströms
förhållande till modern framstår ha varit ömt men
komplext. På flera ställen finner man i författarens verk
avsnitt som ger uttryck för att just moderskärleken är den
dyraste och mest beständiga av livets relationer. Denna ömhet
får en översvallande religiös karaktär i dikterna "Min
mor" och "Moderskärleken" i debutboken Hvitsippor. För
att återgå till den där vinterdagen då Victor Hugo
gick in i sin kammare, så är händelsen olyckligt sammanlänkad
med kung Oskar II:s död. Redan den 9 december 1907, dagen efter konungens
bortgång, publicerade Wickström i sin tidning en dödsruna
i form av en ledare. Oförsynt och utan tanke på att formuleringar
av nedanstående karaktär kunde fällas för majestätsbrott
enligt Strafflagens nionde kapitel § 5, skrev Wickström i Jämtlandsposten:
"Aldrig förr i vår historia torde bristen på statsmän
varit så i ögonen fallande som under Oskar II:s tid." Under
dagarna som följde efter att dessa raders publicering drog sig Wickström
tillbaka och var varken synlig på tidningsredaktionen eller ute på
stan. Till Hilda lär han i en stund av eftertänksamhet ha sagt,
att han gjort ett misstag när han skrev de där raderna om Oskar
II. Med största sannolikhet skulle artikeln leda till åtal. En
fallande dom skulle i så fall både ruinera honom samt för
all framtid spoliera hans karriär som tidningsman, författare
och riksdagsledamot. Landshövdingen av Jämtlands län vid
denna tid, Johan Widén som även var ledamot i lagutskottet,
ansåg att Wickström på grund av artikeln omedelbart borde
avsäga sig sin plats i Riksdagen. Det är i sammanhanget rimligt
att anta att även brodern, rådmannen Mauritz Wickström,
väl kände till de straff som var att vänta Victor Hugo och
följaktligen informerat honom om allvaret i den överträdelse
han gjort sig skyldig till. Bland den unga arbetarpressens redaktörer
fanns de redan de som hade råkat illa ut efter att ha satt sig upp
mot överhögheten. Allvaret i Wickströms kritik mot Oskar
II bör ses mot bakgrund att kungen var populär bland de stora
skarorna. Han var nästan 80 år och hade regerat Sverige i 35
år. Ingen svensk kung förutom Gustav Vasa har regerat så
länge. Efter sig den där vinterdagen lämnade Victor Hugo
Wickström ett hus, en konstsamling, en dagstidning samt sist men inte
minst en svåröverskådlig samling romaner, dikter, översättningar,
pjäser, reseskildringar, akademiska avhandlingar och debattartiklar.
Det är en lång och besynnerlig resa att läsa Wickströms
böcker. Under sina 22 år i Östersund skrev han inte mindre
än 26 böcker. Inspirationskällor var Lukianos, Giordano Bruno
och Hippolyte Taine. Hatobjekt var inte kristendomen i sig, men väl
prästerskapet. Antipatierna för prästerskapet och den av
honom kallade "ordkristendomen" kan sättas i samband med
intresset för renässansfilosofen Giordano Bruno vilken brändes
på bål i Rom för sina kätterska tankar skull. Fast
antipatierna hade också en mer personlig orsak. En tvist i Östersund
angående en rektorstjänst som Wickström aldrig lyckades
erhålla. Tjänsten gick i stället till C. A. Hägglund.
Tvisten bottnade i nya "frisinnade" idéer i utbildningsfrågor
kontra mer konservativa. Det har sagts att Wickströms långa ovilja
mot Rektor Hägglund gick tillbaka på just det tillfälle
då de båda hade sökt ett utlyst vikariat vid läroverket.
Vikariatet hade tilldelats Hägglund med motivationen att Wickström
förvisso var mycket lärd, men att hans frisinnade idéer
inte lämpade sig för läraryrket. Wickström som till
att börja med genom skrivelser till myndighetspersoner försöker
få Hägglund avsatt, tar till slut saken i egna händer och
inleder hösten 1893 en kampanj mot Hägglund efter att denne av
ecklesiastikdepartementet fått ett 5-årigt förordnande
som rektor. Kampanjen bestod i att varje onsdag under 9 veckor publicera
en smädande artikel riktad mot Hägglund. Rektorn valde dock att
besvara utspelet med tystnad. Wickströms artiklar i Jämtlandsposten
blir till slut så grova, felaktiga och sarkastiska att man förundrar
sig över att inte den lagkunnige brodern Mauritz förmår
hejda sin ursinnige bror. Flera av de publicerade artiklarna skulle kunna
leda till förtal. En annan av Wickströms fiender kom att bli John
Hagberg. Hagberg framträdde i sin år 1893 startade veckotidning
Jämtlands Veckoblad, i slutet av samma år förändrad
till Nya Jämtlandsbladet och året därefter förvandlad
till Jämtlands läns Annonsblad. Den senare lades dock ner redan
1898. Från detta år ledde Hagberg Jämtlands-kuriren. Det
sena 1800-talets debatter om politik, religion och moral var hur som helst
ämnen som intensivt debatterades. Jämtlands Veckoblads veckokrönika
av torsdagen den 13 juli 1893 är ett exempel på den tonart som
Wickström och Hagberg använde i unionsdedebatten mellan Sverige
och Norge. I denna krönika, undertecknad med signaturen "Sten",
framförde redaktören John Hagberg sina åsikter om Wickström.
Krönikan börjar: "Mitt herrskap! Ni vet nog, att det nu en
tid varit en olidlig värme med åtföljande torka. Synd är
det om landtbrukarne, som just för regnets uteblifvande se sina förhoppningar
om en någorlunda hygglig skörd omintetgjorda; men värst
synd är det om den på kroppens vägnar blomstrande lille
doktor Hugo V., som just nu i hundvärmen måste sätta sig
ned och skrifva en ledare, den skall bliva en varning för de norska
radikalerna." Under de långsträckta resorna som Wickström
företog kring sekelskiftet insamlade han konstföremål. Dessa
föremål finns redovisade i skriften Förteckning öfver
Fil d:r Victor Hugo Wickströms konstsaker, pretiosa m. m. (1903). Författarens
upplevelser utomlands är samlade i reseskildringarna: Stoft från
sandalerna (1895), Som turist genom Europa (1897), Italien (1899), I öster-
och västerled (1900), Som tidningsman jorden rundt (1901) samt Genom
sju konungariken (1904). I svensk uppslagsbok från 1936 medges att
Wickström var produktiv, men att hans romaner är utan större
litterärt värde. Om Wickstöms kontakter med tidens kulturpersonligheter
vittnar på ett annat sätt hans efterlämnade brevsamling.
Där återfinns brev från August Strindberg, Herman Bang,
Hjalmar Branting, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Carl Snoilsky,
Victor Rydberg och Henrik Schück. Wickströms mest anmärkningsvärda
bok med anknytning till Jämtland är När Jesus kom till Östersund.
Och än mer anmärkningsvärt är, att Jak pán Jeziz
prisel do Östersunda gavs ut postumt i Prag 1910. Vem i hela Tjeckoslovakien
kunde förstå den kritik som Wickström utsatt det jämtländska
prästerskapet för, och hur förbryllande för en tjeck
torde inte bokens alla jämtar förefalla? Tre år efter att
När Jesus kom till Östersund utgivits, publicerade Wickström
en uppföljande kristendomskritisk bok kallad Prästväldets
satanism. Boken är övermodig och illa skriven. Wickström
bokstavligen beskriver sig själv i ordalag som vore han den nye Messias.
Denna senare bok kastar ett förklarande sken över den förra,
i det att Jesus i När Jesus kom till Östersund naturligtvis kan
förknippas med den roll som den till Östersund inflyttade Wickström
tyckte sig ha intagit i stadens religiösa, intellektuella och politiska
liv. Jesus-karaktären utsäger de läror och visioner om frälsning
som är Wickströms egna. I kapitel 20 kan man läsa om hur
Östersund genomgår en sällsam metamorfos: "Under den
första tiden Jesus vistades i Östersund undergingo hela staden
och alla dess invånare en märklig förvandling. Alla hus
glänste som i ett förtroladt ljus, alla människor fingo ett
utseende av lycka och kärlek. Mer och mer började man inse, att
skrifterna borde läsas och tolkas på ett helt annat sätt
än hvad förut skett." Det är just denna nya sorts läsning
av de heliga skrifterna som Wickström så outtröttligt pläderar
för i den senare Prästväldets satanism. Men det är ändå
utifrån en synnerligen stadig grund som Wickström famlägger
sina idéer. Bakom de stora föresatserna i dessa två böcker
finns en sanningslidelse och religionskritik värd att tas på
allvar. Hur törs man betrakta Wickström som en dilettant när
han konstruerat sitt tankesystem utifrån en så gedigen teoretisk
och empirisk erfarenhet? Det råder jämvikt mellan författarens
teoretiska författarskap och de erfarenheter han inhämtat under
sina långa utlandsresor. Man ska heller inte underskatta den ekonomiska
kompetens som det måste ha krävts för att vara ledare för
en lokaltidning, som under vissa perioder under 1890-talet drevs med god
förtjänst. Även om det finns uppgifter om att Wickström
lämnade Uppsala inte bara spränglärd, utan också med
en skuld på 30 000 kr. Jämtlandposten bör dock inte jämföras
med vad vi i dag associerar med en landsortstidning. Jämtlansposten
utkom tre gånger i veckan i form av ett stort dubbelvikt blad. Hela
arket mätte 100 cm x 45 cm och höll typografiskt sett hög
kvalité, men innehållsmässigt var det glest mellan nyheterna
och tätt mellan skvallerspalter och följetonger som för det
mesta var författade av Wickström själv. Till de kristendomskritiska
böckerna När Jesus kom till Östersund (1898) och Prästväldets
satanism (1903) ska även en en tredje bok räknas som kom ut bara
två år före hans borgång, En ny himmel och en ny
jord (1905). I denna bok inleder Wickström med att berätta hur
ensam han har blivit genom sina övertygelser, och hur människorna
- med andra ord de jämtar som hans förkunnelser i första
hand riktat sig till - har tröttnat på hans läror. "Söker
man steg för steg gå framåt på upplysningens väg,
tröttnar snart den ena efter den andra att följa med, och till
sist befinner man sig så sorgligt ensam, att ingen hör hvad man
har att förkunna och ingen ser hvad ens ögon omsider lyckats upptäcka."
Karriären vid Lunds och Uppsala universitet finns dokumenterad i boken
Bildning (1886). Den opportunistiske huvudpersonen, studenten John Elf,
får utstå många anmärkningar angående hans
affekterade klädessätt som han har lärt sig under resor i
utlandet, och då i synnerhet i Paris. Just anmärkningar som dessa
blev någonting som Wickström själv fick utstå när
han flyttade till Östersund i mitten av 1880-talet. Wickström
vandrade i Östersunds som en gentleman iförd "svart välsittande
paletå och nyputsad cylinder - världens mest nyputsade - och
så blänkte hans pincenez-glas, ja det var en perfekt gentleman
vår d:r Wickström." Också när redaktören
unnade sig ett teaterbesök satt det östersundare i publiken som
fann anledning att anmärka på hans klädesvanor - också
när han som i detta fall medvetet försökte följa det
jämtländska klädesvanorna. "Det berättas om att
själve dr Victor Hugo Wickström, sin tids elegantaste karl i staden,
sågs en gång på teatern i gråvadmalsskostym. Men
malisen gjorde gällande, att detta berodde på att det förestod
riksdagsmannaval, så det var angeläget för dr W. att se
gammaljämtsk ut." I en artikelserie i Östersunds-Posten berättar
Lennart Westlinder om sina teaterminnen och om hur Östersunds amatörskådespelare
gjorde sig roliga på den allt mer ensamme Victor Hugo Wickströms
bekostnad: "Sålunda gavs på Stadshotellet en soaré
eller Uberbrettl, där teaterns egna krafter levererat dagskupletter.
Dessa rörde sig om lokala händelser och personer. Redaktör
V. Hugo Wickström var alltid ett tacksamt föremål för
vår satir. Nu hade han som riksdagsman i en Stockholmskorrespondens
till sin tidning beklagat sig över de svenska herrarnas i allmänhet
och stockholmarnas i synnerhet förfärliga fulhet. Han var ju inom
parentes sagt ingen beundrare av det svaga könet heller. Därför
hette det i en kuplett på bekant melodi ur Boccaccio om den gode Christer
Swahn, som även gjort sig skyldig till en komedi, kallad 'Trasmattan'
'Trasmattsfilosofen Christer/ uppå Stockholms gator gick/ för
att tadla männens brister/ uti skönhet växt och skick./ Inga
vackra karar mera/ utom jag men knappast flera o. s. v.'" Det kan här
nämnas att Wickströms teaterstycken, i likhet med ett antal av
hans skrifter, blev föga uppskattade. Den ovan nämnda pjäsen
"Trasmattan" spelades på Folkteatern i Stockholm och lär
ha blivit ett dundrande fiasko. Pjäsen spelades av den anledningen
inte som planerat i Östersund. Onda tungor har menat att östersundspubliken
redan hade fått nog av den några år tidigare uppförda
pjäsen "Antikrist". Dödsannonsen i Jämtlandsposten
nyårsaftonen 1907 berättar att Wickström "[...] enligt
all sannolikhet för att få ro oavsiktligt intagit en för
stark dosis sömnmedel." I Östersunds-Posten någon dag
senare meddelas att Wickström under natten "häftigt insjuknat",
och i det kommande måndagsnumret berättas under rubriken Dödsfall,
att "Enligt hvad dödsattesten upplyser förorsakades dödsfallet
af olyckshändelse, i det d:r W., som senaste tiden lidit af sömnlöshet,
i fredags afton intagit en för stark dosis sömnmedel." Klockan
halv två på eftermiddagen den 4 januari 1908 jordfästs
författaren och resenären Victor Hugo Wickström på
norra kyrkogården i Östersund. Jordfästningen förättas
av regementspastor Sehlin. Ingen klockringning förekommer.
Källor
Holm, Ingvar, Ola Hansson. Åttiotalsromantik, ak. avh, Lund 1957.
Lindström, Johan En tidningsmans minnen, Stockholm 1918.
Melin, Carl, Hus med dubbel ingång, Östersund 1960.
Nilsson-Tannér, Per, Kring press och parnass, Östersund 1935.
Jämtländska öden och äventyr, Östersund 1976.
Westlinder, Lennart, "V. Hugo Wickström contra c. a. Hägglund.
En tidningsfejd i
Gamla Östersund.", Östersunds-Posten 1953-09-14.
Jämten: 1936, 1939, 1986.
Föreningen Gamla Östersunds årsskrifter: 1933, 1939, 1943-44,
1973, 1979
Kungliga Biblioteket, handskriftsavdelningen. Victor Hugo Wickströms
efterlämnade brev m.m.
Länsarkivet i Östersund. Tidningsurklipp V. Fol. 881-1071.
Bilder
Från bildarkivet Jämtlands läns museum:
Victor Hugo Wickström (1856-1907)
Jämtlands-Postens hus i Östersund där Victor
Hugo Wickström verkade. Huset revs 1966.
Bibliografi Victor Hugo Wickström:
Hvitsippor. Vitterhetsförsök av Pleibos, Gefle 1874.
En sjelfmördares anteckningar, Uppsala 1882.
Dikter af Christer Swahn, Uppsala, 1882.
Om idealism och realism i konsten. Afhandling, Uppsala 1882.
Fyra dikter af Christer Swahn, Lund 1883.
En hospitalhistoria af Christer Swahn, Stockholm 1883.
Giordanos metafysik, Akad afh, Lund 1883.
Det skönas begrepp, akad. afha. Lund 1884.
Antikrist. Skådespel af Christer Swahn, Stockholm, 1885.
Sanningskär. Uppfostrande tillegnad Christer Swahn, Stockholm 1885.
Kritisk framställning af Taines psykologi, akad. afh, Lund 1885.
Bildning. Några blad ur ett universitets historia, Uppsala 1886.
Ärkebiskoppen. Dikt på vers af Christer Swahn, Östersund
1886.
Om lärdomshögfärden, föredrag, Stockholm 1887.
Sådan var vägen. Några själars historia, Östersund
1888.
Den nya Sinclairs-visan. Vid monumentet i Dufeds avtäckande den 6 sept.
1892, Östersund, 1892.
Singalesiska bref af Asoha Rodiya, Östersund 1893.
Genombrott eller undergång, (Tal), Östersund 1893 .
Äfventyrarlif. Roman af Victor Hugo Wickström, Östersund
1894.
Kvinnostudier af en ungkarl, Östersund 1895.
Stoft från sandalerna, Östersund 1895.
Tankar af Victor Hugo Wickström, Östersund 1895.
Intressepolitik och fåtalsvälde, Östersund 1896.
En modern historia i dagboksfrom berättad af Gunhild, Östersund
1898.
Lukianos. Antikens modernaste ande, Stockholm 1898.
När Jesus kom till Östersund, Östersund 1898.
Italien. Reseminnen, Östersund 1899.
De namnlösa marmorbrotten, Östersund 1899.
Du dödat min har min kärlek. Dikt av Victor Hugo Wickström
tonsatt av
Fr. von Heland, Östersund 1900.
I Öster- och västerled. Reseminnen, Östersund 1900.
Mansstudier, Östersund 1900.
Den sköna synderskan. Stockholmsbref till "landsorten" af
Dag Svenske,
Stockholm 1900.
Som tidningsman jorden rundt, Östersund 1901.
Fjärran och nära, Stockholm 1903.
Prästväldets satanism, Stockholm 1903.
Lifets mening. Lustspel i 4 akter. Chantage. Skådespel i 5 akter,
Östersund 1903.
Förteckning öfver Fil d:r Victor Hugo Wickströms konstsaker,
pretiosa m. m., Östersund 1903.
Lönerörelse eller utsugning. Några upplysningar och varningar
till Svenska Typografförbundet, Östersund 1903.
Två föreläsningar: Varen svenske!, Östersund 1904.
Genom sju konungariken, Östersund 1904.
En ny himmel och en ny jord, Stockholm 1905.
Sanningar om Stockholm. Bref till "landsorten" av Dag Svenske,
Stockholm 1907.
I översättning bland annat:
Pappisvallan pirupalvelus (Prästväldets satanism), Helsinki 1908.
Jak pán Jeziz prisel do Östersunda (När Jesus kom till
Östersund) Svédsky
napsal Victor Hugo Wickström. (Stef. Eremita.) Prelozil E. Miriovsky,
Prag 1910.
Chantage, Schanspiel in 5 Akten, Östersund 1900.
Was Jesus in Östersund Erlebte. Einzig autorisierte Ubersetzung as
dem
Schwedischen von Fredrick v. Känel, Berlin 1902.
Spegeldörren till kammaren på övervåningen gick
inte att öppna utan att man lutade sig mot den och tryckte till. Ljudlöst
kunde ingen ta sig in eller ut ur detta rum, och antagligen var det författaren
själv som sett till så att dörren aldrig skulle kunna öppnas
utan att ljudet skulle väcka honom. Han hade fiender. Sent på
fredagen den 27 december 1907 hade författaren gått in genom
spegeldörren och stängt den. Ställt sig vid skrivbordet och
mätt upp en dos sömnmedel, löst det i ett glas vatten och
hällt i sig lösningen i två klunkar. Därefter hade
han gått några varv i rummet i väntan på att medlet
skulle börja verka; plötsligt märkte han att kyrktornet utanför
fönstret liksom åkte fram och tillbaka i samma takt som hjärtat.
En besk smak fälldes ut i munnen. Mattheten spred sig från magen
och ut i armar och ben, den tvingade honom att under några sekunder
luta sig mot sängkarmen. Han lade sig ned, rullade över på
sidan och krängde av sig skorna, rev av sig halskragen, blåste
ut ljuset. Han låg tyst i mörkret. Det kändes som om kroppen
föll bakåt fastän han i själva verket låg alldeles
stilla på sängen. Han slöt ögonen och sjönk ned
i en dröm som i allt väsentligt skulle komma att handla om hans
mor, Christina Swahn. Författaren Victor Hugo Wickström sov djupt
i 20 timmar. Hushållerskan Hilda Maria Eriksson gick fram till spegeldörren
ett par gånger under lördagen och lyssnade till hans andning.
Vid ett tillfälle under natten mot söndagen tyckte hon sig uppfatta
steg i rummet. Det gjorde henne lugn. Det var samma steg som när han
arbetade på någon bok. På söndagsförmiddagen
den 29 december, efter att hon flera gånger bankat hårt på
dörren utan att få något svar, greps hon av en illavarslande
oro och hon kastade sig mot dörren och tryckte till. Till en början
kändes det som om författaren stod där på andra sidan
och kämpade emot, som om han inte ville att hon skulle komma in i rummet,
men så knakade det till och dörren fläktes upp. Direkt möttes
Hilda av en doft av urin och i rummet var det iskallt. Hon gick fram till
författaren som låg med ansiktet onaturligt upptryckt mot väggen,
munnen var torr, svart, vidöppen. Hilda lade handen på författarens
kind, hon nöp i den. - Doktor Wickström, vakna! Klockan halv tolv,
efter att hon suttit och gråtit i köket, svepte hon en sjal över
axlarna och gick ut och hissade flaggan utanför Jämtlandspostens
hus på halvstång. Så länge hon känt Doktor Wickström
hade hon vetat att den här dagen skulle komma. Ute var alldeles vitt,
stilla och tyst som det bara kan vara i Östersund. Läkaren skulle
komma först vid fyratiden på eftermiddagen. Victor Hugo Wickström
var född i Hedemora 1854 som första barnet mellan skomakarmästare
Johan Wickström och Christina Swahn. Han avlade mogenhetsexamen (dåtidens
benämning för studentexamen) i Falun 1875, blev fil kand i Uppsala
1877, Fil lic i Lund 1882 och året därpå promoverad till
fil dr på en avhandling om Giordano Bruno. Från 1886 till sin
död 1907 var han redaktör och utgivare av Jämtlandsposten
med redaktion på Kyrkgatan i Östersund. 1906-07 var han en av
det liberala partiets ledamöter i andra kammaren och representerande
valkretsen Östersund-Hudiksvall. I 1906 års mantalslängd
över Östersunds stad framgår att Victor Hugo och brodern
rådmannen Mauritz Wickström bodde i Jämtlandspostens hus
tillsammans med redaktionssekreterare Erik Verner Bogren, tjänstekvinnan
Hilda Maria Eriksson samt typografen Johan Henning Pettersson. En av de
östersundare som minns Wickström har beskrivit hur han i sällskap
av brodern Mauritz brukade ta promenader genom Östersund. Om morgnarna
kring sekelskiftet kunde man se den välklädde redaktör Wickström
promenera "[...] trippande, rak i ryggen och med ett fylligt anlete
vars höga färg skvallrade om tillgång på god mat och
goda viner; ett par maliciösa ögon spelade bakom pincenén.
Han var iförd sportdräkt med plusfours och rutiga skotska strumpor;
en knähund i band, som han styrde med upplyft, behandskad hand, fullbordade
utstyrseln." Klockan halv tolv den 15 oktober 1890 lämnade den
tredje brodern, Tor Wickström, jordelivet av egen kraft. Självmordet
skedde i änkefru Holmbergs hus i Östersund. Tor Wickström
var vid självmordet 36 år gammal och arbetade som handelsagent
åt vinhandelsfirman Lundgrens i Trondheim. Mauritz Wickström
gick bort samma år som Victor Hugo. I dag finns ingenting i Östersund
som minner om de tre bröderna Wickström. De vilar i samma grav
på norra kyrkogården i Östersund. 1874 hade Victor Hugo
Wickström debuterat under pseudonymen Pleibos med en diktbok kallad
Hvitsippor. Den andra boken utkom 8 år senare under pseudonymen Christer
Swahn. Boken, En sjelfmördares anteckningar, skildrar en man som just
är i färd med att ta livet av sig med cyankalium. Pseudonymen
Christer Swahn, som skulle komma att stå på åtskilliga
bokomslag, är en anspelning på författarens mor som gick
bort när han var barn. Modern hette före giftemålet Christina
Swahn. Diktaren Ola Hansson, som i likhet med Wickström var student
i Lund vid bokens publicering, har i ett brev till Hans Larsson skrivit
att han inte tycket det var något vidare smakligt "[...] att
så der slå upp portarna för sitt inre på vid gavel."
Ola Hansson hade tydligen fäst sig vid det självutlämnade
i En själfmördares anteckningar. Även en annan student, som
sedermera kom att bli en institution inom den svenska litteraturforskningen,
fann Wickströms En sjelfmördares anteckningar värld en replik.
Henrik Schück har publicerat en bok med titeln En före detta självmördares
anteckningar. Med denna bok, vilken alltså var en direkt parodi på
Wickströms självmordsbok, lär den unge Schück ha fått
Wickström utskrattad. I slutet av Wickströms En sjelfmödares
anteckningar återvänder dock - till skillnad mot i verkligheten
- livsviljan mirakulöst när huvudpersonen ensam och uppgiven i
sin studentkammare i Uppsala är i färd med att hälla i sig
det cyankalium som han fått av en bekant läkare. När det
är som mörkast uppenbarar sig: "Store Gud! - Därborta
i dunklet nära dörren stod hon ju, så som hon såg
ut, medan hon lefde. Det var hennes ögon, hennes drag; jag kände
mitt inre genombäfvas af en outsäglig harmoni." Passagen
skildrar hur huvudpersonens döda mor kommer in i studentkammaren. Huvudpersonen
finner genom moderskärleken vägen tillbaka till livet. Wickströms
förhållande till modern framstår ha varit ömt men
komplext. På flera ställen finner man i författarens verk
avsnitt som ger uttryck för att just moderskärleken är den
dyraste och mest beständiga av livets relationer. Denna ömhet
får en översvallande religiös karaktär i dikterna "Min
mor" och "Moderskärleken" i debutboken Hvitsippor. För
att återgå till den där vinterdagen då Victor Hugo
gick in i sin kammare, så är händelsen olyckligt sammanlänkad
med kung Oskar II:s död. Redan den 9 december 1907, dagen efter konungens
bortgång, publicerade Wickström i sin tidning en dödsruna
i form av en ledare. Oförsynt och utan tanke på att formuleringar
av nedanstående karaktär kunde fällas för majestätsbrott
enligt Strafflagens nionde kapitel § 5, skrev Wickström i Jämtlandsposten:
"Aldrig förr i vår historia torde bristen på statsmän
varit så i ögonen fallande som under Oskar II:s tid." Under
dagarna som följde efter att dessa raders publicering drog sig Wickström
tillbaka och var varken synlig på tidningsredaktionen eller ute på
stan. Till Hilda lär han i en stund av eftertänksamhet ha sagt,
att han gjort ett misstag när han skrev de där raderna om Oskar
II. Med största sannolikhet skulle artikeln leda till åtal. En
fallande dom skulle i så fall både ruinera honom samt för
all framtid spoliera hans karriär som tidningsman, författare
och riksdagsledamot. Landshövdingen av Jämtlands län vid
denna tid, Johan Widén som även var ledamot i lagutskottet,
ansåg att Wickström på grund av artikeln omedelbart borde
avsäga sig sin plats i Riksdagen. Det är i sammanhanget rimligt
att anta att även brodern, rådmannen Mauritz Wickström,
väl kände till de straff som var att vänta Victor Hugo och
följaktligen informerat honom om allvaret i den överträdelse
han gjort sig skyldig till. Bland den unga arbetarpressens redaktörer
fanns de redan de som hade råkat illa ut efter att ha satt sig upp
mot överhögheten. Allvaret i Wickströms kritik mot Oskar
II bör ses mot bakgrund att kungen var populär bland de stora
skarorna. Han var nästan 80 år och hade regerat Sverige i 35
år. Ingen svensk kung förutom Gustav Vasa har regerat så
länge. Efter sig den där vinterdagen lämnade Victor Hugo
Wickström ett hus, en konstsamling, en dagstidning samt sist men inte
minst en svåröverskådlig samling romaner, dikter, översättningar,
pjäser, reseskildringar, akademiska avhandlingar och debattartiklar.
Det är en lång och besynnerlig resa att läsa Wickströms
böcker. Under sina 22 år i Östersund skrev han inte mindre
än 26 böcker. Inspirationskällor var Lukianos, Giordano Bruno
och Hippolyte Taine. Hatobjekt var inte kristendomen i sig, men väl
prästerskapet. Antipatierna för prästerskapet och den av
honom kallade "ordkristendomen" kan sättas i samband med
intresset för renässansfilosofen Giordano Bruno vilken brändes
på bål i Rom för sina kätterska tankar skull. Fast
antipatierna hade också en mer personlig orsak. En tvist i Östersund
angående en rektorstjänst som Wickström aldrig lyckades
erhålla. Tjänsten gick i stället till C. A. Hägglund.
Tvisten bottnade i nya "frisinnade" idéer i utbildningsfrågor
kontra mer konservativa. Det har sagts att Wickströms långa ovilja
mot Rektor Hägglund gick tillbaka på just det tillfälle
då de båda hade sökt ett utlyst vikariat vid läroverket.
Vikariatet hade tilldelats Hägglund med motivationen att Wickström
förvisso var mycket lärd, men att hans frisinnade idéer
inte lämpade sig för läraryrket. Wickström som till
att börja med genom skrivelser till myndighetspersoner försöker
få Hägglund avsatt, tar till slut saken i egna händer och
inleder hösten 1893 en kampanj mot Hägglund efter att denne av
ecklesiastikdepartementet fått ett 5-årigt förordnande
som rektor. Kampanjen bestod i att varje onsdag under 9 veckor publicera
en smädande artikel riktad mot Hägglund. Rektorn valde dock att
besvara utspelet med tystnad. Wickströms artiklar i Jämtlandsposten
blir till slut så grova, felaktiga och sarkastiska att man förundrar
sig över att inte den lagkunnige brodern Mauritz förmår
hejda sin ursinnige bror. Flera av de publicerade artiklarna skulle kunna
leda till förtal. En annan av Wickströms fiender kom att bli John
Hagberg. Hagberg framträdde i sin år 1893 startade veckotidning
Jämtlands Veckoblad, i slutet av samma år förändrad
till Nya Jämtlandsbladet och året därefter förvandlad
till Jämtlands läns Annonsblad. Den senare lades dock ner redan
1898. Från detta år ledde Hagberg Jämtlands-kuriren. Det
sena 1800-talets debatter om politik, religion och moral var hur som helst
ämnen som intensivt debatterades. Jämtlands Veckoblads veckokrönika
av torsdagen den 13 juli 1893 är ett exempel på den tonart som
Wickström och Hagberg använde i unionsdedebatten mellan Sverige
och Norge. I denna krönika, undertecknad med signaturen "Sten",
framförde redaktören John Hagberg sina åsikter om Wickström.
Krönikan börjar: "Mitt herrskap! Ni vet nog, att det nu en
tid varit en olidlig värme med åtföljande torka. Synd är
det om landtbrukarne, som just för regnets uteblifvande se sina förhoppningar
om en någorlunda hygglig skörd omintetgjorda; men värst
synd är det om den på kroppens vägnar blomstrande lille
doktor Hugo V., som just nu i hundvärmen måste sätta sig
ned och skrifva en ledare, den skall bliva en varning för de norska
radikalerna." Under de långsträckta resorna som Wickström
företog kring sekelskiftet insamlade han konstföremål. Dessa
föremål finns redovisade i skriften Förteckning öfver
Fil d:r Victor Hugo Wickströms konstsaker, pretiosa m. m. (1903). Författarens
upplevelser utomlands är samlade i reseskildringarna: Stoft från
sandalerna (1895), Som turist genom Europa (1897), Italien (1899), I öster-
och västerled (1900), Som tidningsman jorden rundt (1901) samt Genom
sju konungariken (1904). I svensk uppslagsbok från 1936 medges att
Wickström var produktiv, men att hans romaner är utan större
litterärt värde. Om Wickstöms kontakter med tidens kulturpersonligheter
vittnar på ett annat sätt hans efterlämnade brevsamling.
Där återfinns brev från August Strindberg, Herman Bang,
Hjalmar Branting, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Carl Snoilsky,
Victor Rydberg och Henrik Schück. Wickströms mest anmärkningsvärda
bok med anknytning till Jämtland är När Jesus kom till Östersund.
Och än mer anmärkningsvärt är, att Jak pán Jeziz
prisel do Östersunda gavs ut postumt i Prag 1910. Vem i hela Tjeckoslovakien
kunde förstå den kritik som Wickström utsatt det jämtländska
prästerskapet för, och hur förbryllande för en tjeck
torde inte bokens alla jämtar förefalla? Tre år efter att
När Jesus kom till Östersund utgivits, publicerade Wickström
en uppföljande kristendomskritisk bok kallad Prästväldets
satanism. Boken är övermodig och illa skriven. Wickström
bokstavligen beskriver sig själv i ordalag som vore han den nye Messias.
Denna senare bok kastar ett förklarande sken över den förra,
i det att Jesus i När Jesus kom till Östersund naturligtvis kan
förknippas med den roll som den till Östersund inflyttade Wickström
tyckte sig ha intagit i stadens religiösa, intellektuella och politiska
liv. Jesus-karaktären utsäger de läror och visioner om frälsning
som är Wickströms egna. I kapitel 20 kan man läsa om hur
Östersund genomgår en sällsam metamorfos: "Under den
första tiden Jesus vistades i Östersund undergingo hela staden
och alla dess invånare en märklig förvandling. Alla hus
glänste som i ett förtroladt ljus, alla människor fingo ett
utseende av lycka och kärlek. Mer och mer började man inse, att
skrifterna borde läsas och tolkas på ett helt annat sätt
än hvad förut skett." Det är just denna nya sorts läsning
av de heliga skrifterna som Wickström så outtröttligt pläderar
för i den senare Prästväldets satanism. Men det är ändå
utifrån en synnerligen stadig grund som Wickström famlägger
sina idéer. Bakom de stora föresatserna i dessa två böcker
finns en sanningslidelse och religionskritik värd att tas på
allvar. Hur törs man betrakta Wickström som en dilettant när
han konstruerat sitt tankesystem utifrån en så gedigen teoretisk
och empirisk erfarenhet? Det råder jämvikt mellan författarens
teoretiska författarskap och de erfarenheter han inhämtat under
sina långa utlandsresor. Man ska heller inte underskatta den ekonomiska
kompetens som det måste ha krävts för att vara ledare för
en lokaltidning, som under vissa perioder under 1890-talet drevs med god
förtjänst. Även om det finns uppgifter om att Wickström
lämnade Uppsala inte bara spränglärd, utan också med
en skuld på 30 000 kr. Jämtlandposten bör dock inte jämföras
med vad vi i dag associerar med en landsortstidning. Jämtlansposten
utkom tre gånger i veckan i form av ett stort dubbelvikt blad. Hela
arket mätte 100 cm x 45 cm och höll typografiskt sett hög
kvalité, men innehållsmässigt var det glest mellan nyheterna
och tätt mellan skvallerspalter och följetonger som för det
mesta var författade av Wickström själv. Till de kristendomskritiska
böckerna När Jesus kom till Östersund (1898) och Prästväldets
satanism (1903) ska även en en tredje bok räknas som kom ut bara
två år före hans borgång, En ny himmel och en ny
jord (1905). I denna bok inleder Wickström med att berätta hur
ensam han har blivit genom sina övertygelser, och hur människorna
- med andra ord de jämtar som hans förkunnelser i första
hand riktat sig till - har tröttnat på hans läror. "Söker
man steg för steg gå framåt på upplysningens väg,
tröttnar snart den ena efter den andra att följa med, och till
sist befinner man sig så sorgligt ensam, att ingen hör hvad man
har att förkunna och ingen ser hvad ens ögon omsider lyckats upptäcka."
Karriären vid Lunds och Uppsala universitet finns dokumenterad i boken
Bildning (1886). Den opportunistiske huvudpersonen, studenten John Elf,
får utstå många anmärkningar angående hans
affekterade klädessätt som han har lärt sig under resor i
utlandet, och då i synnerhet i Paris. Just anmärkningar som dessa
blev någonting som Wickström själv fick utstå när
han flyttade till Östersund i mitten av 1880-talet. Wickström
vandrade i Östersunds som en gentleman iförd "svart välsittande
paletå och nyputsad cylinder - världens mest nyputsade - och
så blänkte hans pincenez-glas, ja det var en perfekt gentleman
vår d:r Wickström." Också när redaktören
unnade sig ett teaterbesök satt det östersundare i publiken som
fann anledning att anmärka på hans klädesvanor - också
när han som i detta fall medvetet försökte följa det
jämtländska klädesvanorna. "Det berättas om att
själve dr Victor Hugo Wickström, sin tids elegantaste karl i staden,
sågs en gång på teatern i gråvadmalsskostym. Men
malisen gjorde gällande, att detta berodde på att det förestod
riksdagsmannaval, så det var angeläget för dr W. att se
gammaljämtsk ut." I en artikelserie i Östersunds-Posten berättar
Lennart Westlinder om sina teaterminnen och om hur Östersunds amatörskådespelare
gjorde sig roliga på den allt mer ensamme Victor Hugo Wickströms
bekostnad: "Sålunda gavs på Stadshotellet en soaré
eller Uberbrettl, där teaterns egna krafter levererat dagskupletter.
Dessa rörde sig om lokala händelser och personer. Redaktör
V. Hugo Wickström var alltid ett tacksamt föremål för
vår satir. Nu hade han som riksdagsman i en Stockholmskorrespondens
till sin tidning beklagat sig över de svenska herrarnas i allmänhet
och stockholmarnas i synnerhet förfärliga fulhet. Han var ju inom
parentes sagt ingen beundrare av det svaga könet heller. Därför
hette det i en kuplett på bekant melodi ur Boccaccio om den gode Christer
Swahn, som även gjort sig skyldig till en komedi, kallad 'Trasmattan'
'Trasmattsfilosofen Christer/ uppå Stockholms gator gick/ för
att tadla männens brister/ uti skönhet växt och skick./ Inga
vackra karar mera/ utom jag men knappast flera o. s. v.'" Det kan här
nämnas att Wickströms teaterstycken, i likhet med ett antal av
hans skrifter, blev föga uppskattade. Den ovan nämnda pjäsen
"Trasmattan" spelades på Folkteatern i Stockholm och lär
ha blivit ett dundrande fiasko. Pjäsen spelades av den anledningen
inte som planerat i Östersund. Onda tungor har menat att östersundspubliken
redan hade fått nog av den några år tidigare uppförda
pjäsen "Antikrist". Dödsannonsen i Jämtlandsposten
nyårsaftonen 1907 berättar att Wickström "[...] enligt
all sannolikhet för att få ro oavsiktligt intagit en för
stark dosis sömnmedel." I Östersunds-Posten någon dag
senare meddelas att Wickström under natten "häftigt insjuknat",
och i det kommande måndagsnumret berättas under rubriken Dödsfall,
att "Enligt hvad dödsattesten upplyser förorsakades dödsfallet
af olyckshändelse, i det d:r W., som senaste tiden lidit af sömnlöshet,
i fredags afton intagit en för stark dosis sömnmedel." Klockan
halv två på eftermiddagen den 4 januari 1908 jordfästs
författaren och resenären Victor Hugo Wickström på
norra kyrkogården i Östersund. Jordfästningen förättas
av regementspastor Sehlin. Ingen klockringning förekommer.
Källor